steese

11 månader har gått sen mitt senaste inlägg, mycket har hänt men ett samtal som jag hade med en närastående för ett tag sen fick mig att vilja srkiva.  Många lär tycka att jag är dum som skriver något sånt här, speciellt såhär rörigt och att lämna det för hela världen att se. Mycket i det här inlägget kommer att vara rörigt, allt kommer inte att hänga ihop. Men det är okej för jag är inte mer än en människa.

Och det är precis vad jag vill skriva om. Det är förmodligen inte så många som kommer att läsa detta men ni som har läst hit, var snäll och fortsätt att läsa detta inlägg och när du är färdig, njut av att vara just du.

 

Som jag skrev tidigare så förde  jag ett samtal med en närastående om mående och sociala medier, skola och allt som man "ska" vara för att passa in nu.

Idag är det 6 månader sen jag gick ut skolan, jag har gått skola i 8 år. I 8 år slet jag dag ut och dag in för att klara av skolan, alla runt mig slet också. Men ändå så gick jag ut skolan utan att vara godkänd. Och endast på grund av att jag vart sjukskriven och har dyslexi. Även om jag kämpade varje dag så dög jag aldrig, jag var aldrig i tid på skolan endast på grund av att jag inte kunnat sova för att ångesten att gå skola var för mycket. Och att pressen från skolan var så hög att jag precis som många andra gick in i väggen.

 

Under vårat samtal som vi hade så bestämde jag mig för att berätta min sida av allt. Mina tankar och mitt liv.

Berätta om saker som hänt och inte längre försöka vara någon annan än MIG.

alla nätter som jag legat sömnlös, alla dagar jag inte kunnat ta mig upp ur sängen, nätterna som mina föräldrar legat vakna pga rädslan av att jag kanske somnat en sista gång när dom stiger upp nästa morgon. sogen att aldrig duga för andra, bli smutskastad och huggen i ryggen. Och att nästa dag måsta se just dom människorna i ögonen.

Visst kan jag säga själv att jag inte har varit den bästa dottern eller den lättaste att ha i sin närhet. Jag har alltid brutit regler och gått över gränserna. Men idag är jag glad för det, jag hade inte varit den jag är idag om det inte hade varit för allt jag gjort och gått igenom.

 

 Just det här ämnet är något som folk försöker sopa under mattan och låser in sig på toan för.

Ångest, depression och att på dåligt psykiskt. Helt enkalt att vara en människa. Något som många upplever förr eller senare. För mig var det väldigt tidigt i livet och det var något som jag skämdes för. Jag vågade aldrig berätta för någon att jag mådde dåligt, jag vågade inte berätta för någon att jag ville ta mitt liv. För det var inte okej att känna så. Jag hade ju den perfekta familjen, vänner och ett leende på läpparna. Men skenet bedrar. 

Du som mår dåligt, du som vill ta ditt liv, du som har ångest, är ledsen, gått in i väggen, du som har en dålig dag eller är rädd för att vara DU. Orden som alla tänker men inte vågar säga. Och förmodligen så har du hört dom orden allt för många gånger... Kämpa vidare och stå på dig för det blir bättre.

 

Kära du, du som har många år kvar att leva. Trots allt grupptryck och alla "måste passa in" så känner du vad som känns rätt för just dig. Känns det fel att gå skola, skit i det, känns det rätt så fortsätter du. Men endast du kan välja vad som är rätt för dig.

Hade något sagt till mig då jag var 16 att du är den som väljer så hade jag aldrig gått gymnasiet. Jag hade fortsatt att dansa, jag hade brutit mot ännu fler regler än vad jag redan gjort. Jag hade fortsatt att gymma. jag hade festat mer än jag gjorde, jag hade kanske vågat vara ärlig om mitt mående.

Kära du som läser självmedicinera inte dig själv om du mår dåligt det blir bara värre. Skit i alla kroppsideal för din kropp är underbar och unik. Strunta i att vara någon annan. Uppskatta dom som älskar dig för den du är. Och om du har någon i din närhet som trycker ner dig, vänd ryggen till och var stolt för den du är! Tro mig jag vet, och det är inte så ballt att vakna en morgon och mötas av soc i hallen. Inte heller att gå på öppen anstalt i flera år. 

Skit i om dina vänner och folk i din omgivning skaffar partner, jobbar, går skola, festar, köper märkeskläder, är ute och fikar varje dag, har 1000 följare på instagram och lika många likes, skit i vad andra tycker, för det spelar inte någon roll. Du behöver inte allt det där för att må bra. Allt du behöver är modet, viljan och någon som håller din hand när du faller.

 

 

När jag och min klass tog studenten så fick vi frågan vad ska du göra nu? Min dröm var att gå ut skolan och jobba som stylist och helst bo i London med en partner och hund. Men ju mer jag vart pressad till det ju mindre vart det min dröm. Idag vet jag inte vad jag vill göra. Just nu känns det bara som vem fan vet? Hur ska jag veta? jag är bara 19. Men en dag vill jag ha ett jobb, vilket vet jag inte. Mina värderingar ändrades någonstans på vägen från att börja gymnasiet och att ta studenten. Jag vill inte längre bo i London, men jag vill gärna resa dit igen. Jag har inte längre ett måste i livet om att jag vill bli stylist. Jag vet att jag vill bo i ett stort hus på landet, helst så ska huset vara rött eller vitt. Det ska även finnas en stor tomt där jag kan sitta i en solstol och drick Juice. Jag vill gärna gifta mig. Barn, helst 2 eller 3. Men hur ska jag veta hur min framtid ser ut?

 

Det läskiga är att det där var 2 år sen. För två år sen mådde jag så dåligt att allt som spelade roll var pengar och ett dyrt liv. För två år sen brydde jag mig inte om kärlek och gemenskap. Jag säger inte heller att det är fel att vilja ha allt det där, för det skulle vara ganska najs.

Under den där tiden av mitt liv så spelade inte familj och vänner lika stor roll. Jag fann inte lyckan i dom små sakerna så som att vakna upp imorgon, att ha någon att prata med, för jag självmedicinerade mig själv.

 

Jag ljög för alla. Jag brydde mig inte om någon eller något. 

Du som läser det här och mår dåligt på något vis ta inte ut det på dig, självmedicinera inte dig själv, stäng inte andra ute. Så som jag gjorde... Våga prata, våga lyssna, våga hjälpa och söka hjälp. För du är inte en mindre människa, vågar du lyssna, hjälpa, prata och söka hjälp så är du en lång bit på väg.

Du är underbar precis som du är. Vare sig du är man, kvinna, ung eller gammal så har du rätt till att må dåligt. Du har rätt till att ta en paus från allt. Du har rätt att skrika så högt du kan när du bajsar eller är ute och går. Du har rätt att ställa dig och slå på ett träd. Du har rätt att gråta. Du har rätt att behöva hjälp ibland. Men du får inte glömma bort att du har allt rätt i världen att le, skretta, känna dig älskad och behövd. 

För vem du än är, vart du än är eller är på väg, ljus eller mörk, man eller kvinna, ung eller gammal, så vill jag att du ska veta att du är underbar och att vad du än bär på eller mår dåligt över så kommer det att bli bra.

Glöm inte bort att du är älskad för den du är