steese

Till er som bara vill lägga elaka kommentarer bakom min rygg, nu är det fritt fram för er. Efter ett möte igår så har jag bestämt mig för att inte ta åt mig mer.

Till er som vill mig väl och älskar mig, all kärler och all styrka till er. Allt som hänt mig dom senaste 9 åren, skulle jag inte önska min värsta fiende fick gå igenom.

Jag må inte vara den smartaste eller den bästa människan på jorden. Men vet ni vad? Jag är endast en människa, jag försöker göra det bästa jag kan för att vara mig.

 

Många av er vet att jag haft mycket problem med mitt psyke och väldigt stora problem med min skada,

I detta inlägg kommer jag att skriva av mig om vad som gjort min väldig skärrad om världen.

 

Om tre månader fyller jag tjugo år, då är det nio år sedan min skada skedde. I nio år har jag kämpat för att klara av mitt liv. Jag har alltid varit tvungen att kämpa för att tycka om den jag var och är. Men det som skedde igår tog mig längst ner på botten.

Så många gånger de senaste nio åren så har jag varit tvungen att höra att jag inbillar mig, att allt sitter i mitt huvud och att jag bara är en lat människa som vill slippa alla krav i livet. Allt detta av lärare, psykologer, vuxna men även av de flesta inom vården.

Jag har rent sagt hatat mig själ och mitt liv så fruktansvärt länge att jag inte minns sist jag älskade mig själv... 

Det är rent sagt skamligt att värden är så vrickad att en människa inte vet vem den är när den snart är tjugo år. Allt jag vet är vad jag inte kan göra, allt jag är dålig på och vad jag är rädd för. 

 

Jag några dagar sedan fick jag upp hoppet att jag en dag ska kunna få hopp igen. Att en dag kanske kunna jobba för att nå mina drömmar.

Men givetvis så ska allt falla i bitar, även denna gång..!

Igår fick jag äntligen gå till en läkare för att få ett läkarutlåtande, det där lilla hoppet fanns att det faktiskt ska lösa sig. Jag kommer till vårdcentralen och träffar läkaren. Mötet börjar 13.10. Direkt han stängt dörren så får jag en utskällning för att jag inte tagit med alla mina papper om skadan sendan 2008 (9år) . Vilket jag inte ens skulle ta med mig dit då allt finns i mina journaler. Denna man i 35 års åldern sitter då i 1 timmer och 10 minuter och klankar ner på mig. 

Efter detta möte så gå jag ut genom dörren med tårar som forsar ned för mitt ansikte. Hatet som växte inom mig har aldrig varit så starkt. Allt jag tänkte var hur jag kunde ta mitt eget liv... 

Hur F*N kan världen vara så sjuk? Vad F*N har hänt? Hur kan vården vara så sjuk? Allt jag vill är att titta denna man i ögonen och fråga vart hans moral har tagit vägen... Dessa människor finns och är utbildade till att hjälpa andra. Då är min fråga hur denna människa samt alla andra läkare jag träffat som betett sig likadant kan få jobba som läkare?!!!!!!! 

Vad ger dom rätten till att klanka ner på en annan människa tills dom inte vill leva längre? Man söker väl ändå läkar hjäkp för att man behöver hjälp med något som tar ont för en???? 

Rätta mig om jag har fel men ni har väl ändå gått skola för att HJÄLPA andra, inte sänka dom?????

Jag berättade om detta för en männoska om detta igår kväll och idag så har denna människa ringt till detta ställe och chefen ringde tillbaka och bad om förlåtelse för hur denna man har betett sig mot mig. 

 

Men efter mitt psykbryt igår och efter att jag lyckets somna, när jag vaknade så ingår jag en sak!

Jag har inte tänkt låta detta sänka mig mer. Fine jag behöver mina mediciner mot närvsmärtan och för att funka det minsta. Men varför ska jag inte få leva det liv jag vill? 

I 9 år har jag stt alla mina drömmar rinna mellan mina fingrar som sanden på stranden vid havet. 

Efter jag publicerat detta inlägg och varit förbi farfar och pratat så tänker jag aldrig mer låta detta göra mig till en mindre person. 

Alldeles för mycket har hänt den senaste tiden som har fått mig att förstå att allt det jag velat tills igår inte har varit menat för mig. 

 

Efter 8år och 9månader så har jag äntligen förstått vad problemet är. Det är hur vrickat och sjuk mänskligheten har blivit. Jag kommer aldrig mer att ta åt mig av något som de säger eller menar. För trots allt så är det okej att inte vara okej. Jag är mitt hem så varför ska jag ge någon ynklig liten läkare rätten att bränna ner mig till grunden. Jag vet att det kommer att vara svårt, Det kommer att vara en lång väg, men varför ska jag förlora mig själv för något? Jag är lika värd som dig, så härdan efter kommer jag att vara sann mot mig själv.